Trilogin om syskonen Templeton av Nora Roberts

När det gäller avslappningsläsning och romaner hör Nora Roberts till mina favoriter. Efter den här serien tvekar jag lite att skriva ut det, men bara lite. Böckerna ÄR egentligen lika bra som hennes böcker brukar vara: miljöerna är lika fantastiska, personerna lika sympatiska, storyn lika fängslande... Men - kalla mig gärna pryd nu, men jag tycker det är på tok för mycket sex i dem! Jag har aldrig uppfattat att Nora Roberts skrivit så mycket om sånt! Hade jag velat läsa sånt hade jag väl valt 50 nyanser av vad det nu är!

Jaja, jag läste dem iaf, även om jag ibland kom på mig med att rodnande bläddra snabbt förbi några sidor. Jag ville ändå veta hur det skulle gå för det fantastiska Templeton house och de tre kvinnorna som växt upp där. Som vanligt är hennes böcker mycket fokuserade på kvinnor. Ibland skäms jag för dem, för att de är så våpiga, men oftast blir jag stolt över att de är rakryggade och lojala mot varandra. Tre flickor växer upp i samma hem, som systrar, fast de egentligen inte är det. De håller ihop hela livet, genom glädje och sorg och allt genomsyras av den gamla historien om Seraphina som i kärlekssorg kastat sig från klipporna utanför deras hus. De fantiserar om henne som små, letar skatten hon skall ha gömt...

Varje bok handlar om var och en av dem och vävs ihop på ett snyggt sätt. Inget att klaga på så, men nu kommer jag nog inte att läsa fler av Nora Roberts böcker på ett tag. Jag känner mig rätt nöjd såhär.